Resan genomfördes i syfte att få en inblick i de fungerande litteraturhusen och dra lärdomar till uppbyggnaden av en verksamhet i Dalarna.
Fredrikstad
Kommunen har en yta av 286 km2 och 78000 invånare (2015), tätorten har cirka 25000.
Vi samtalade med Merete Lie, daglig ledare som också visade lokalerna.
Litteraturhuset startade år 2013 och svarade mot ett stort intresse och önskemål utifrån. Som exempel kan nämnas att det i Fredriksstad/Sarpsborg redan fanns en litteraturfestival samt ett par kvinnliga läsesällskap med ca 300 medlemmar.
Litteraturhuset är en stiftelse och står för driften av huset och halva ytan av litteraturhusdelen.
Merete Lie är daglig ledare. Ansvarig för program och material: Perry Olsen;
för sälj, kurs och konferens: Wenche Reinaas;
för skönlitterära program: Kjell Holbye;
för koordinator arrangemang: Christoffer Schou.
I styrelsen: Tine och Morten Fredriksen (Fredriksborg Eiendom, som byggt och äger huset), Jon Michelet (författare), Atle Sommerfeldt (biskop) samt Truls Velgard.
Ekonomi/Budget: Stiftelsen har en driftsbudget på 1 000 000 per år varav hälften från kommunen samt nästan resten från projektstöd, enskilda och en liten del från biljettintäkter. En ”backlog” på 4,5 år. Man kan bli ”husvän” för 350 kr per år. Gratis medlemskap för elever och studenter.
Målsättning: att väcka intresse för litteratur, läsning, debatt och kultur. Att vara en central plats för samhällsdebatt, idéutveckling, kunskapsförmedling och litterära upplevelser.
Föreningar, kulturaktörer, institutioner, offentliga instanser, politiska partier och andra ska kunna nå en bred publik genom egna arrangemang (stängda och öppna).
Man har ett gott samarbete med förlag i Norge, författare, media, journalister, fotografer, departement och forskning.
Intäkter kommer från biljettförsäljning, fondbidrag och statliga och kommunala bidrag samt uthyrning av lokaler.
I samma byggnad finns Institutet för Journalistik, restaurang, bibliotek, föreläsningssalar.
Man arrangerar lokalpolitiska diskussioner, har samarbete med högskola, media, temaresor, skolor, samtal mellan litteraturkritiker och utbyte över gränser. Föreläsningar för gymnasieelever av de bästa forskare och aktiva lärare (ex. historielag). Tätt samarbete med bibliotek där man stimulerar varandra. Till författarbesök beställer man böcker till försäljning och får en viss procent av intäkterna.
Man har haft något program med författare tillsammans med översättaren. En särskild sakprosadag, teman som tex. rysk litteratur. För närvarande 240 arrangemang årligen. I snitt 115 besökare/ arrangemang. Tendens: Färre men fler av publika arrangemang.
Samarbete i samband med arr:
Med media, resebyråer, högskola, lokala historiesällskap.
Marknadsföring är mycket viktig: facebok (man har ca 9000 följare,) instagram, ett tryckt programhäfte, flygblad, nyhetsnotiser.
Totalt antal besökare 110 000 (2015).
Vad vi skulle kunna ta med oss:
”uthyrning” av namnet, vikten av marknadsföring, arrangemang, skolsamarbete, att nå en bred publik.
Oslo
Kommunen har en yta på 454 km2 och 1,7 milj. 619000 invånare (2012), tätorten har cirka 66000.
Vi samtalade med Tone Linde, administrativ chef som också visade lokalerna.
Litteraturhuset är en stiftelse och bildades av Stiftelsen Fritt Ord 2006. Den önskade ett flaggskepp för yttrandefriheten. Litteraturhuset hyr (tyvärr) sina lokaler. Den ökade hyran utgör ett problem.
Tone Linde är administrativ chef.
I styrelsen: Tre författare, den tidigare chefen för NRK, den tidigare chefen för Sparbankstiftelsen samt Helge Joheim, professor i litteratur.
Ekonomi: Bidrag från stat och kommun, men det täcker inte hyran. DNB (riskkapitalbolag) sponsrar lördagsprogram samt skolbesök. Man söker sponsorer.
Målsättning: Stiftelsen Litteraturhuset är oberoende och icke-kommersiell och har som målsättning att förmedla och väcka intresse för litteratur och läsning genom bland annat (internationell) litteratur, folkbildning och politisk debatt. Litteraturhuset ska vara ett flaggskepp för yttrandefrihet med utgångspunkt i litteraturen. Det är framför allt en uthyrningsarena och samarbete har man inte i egentlig mening. Likabehandlingsprincipen är viktig.
Intäkter från bland annat uthyrningsverksamhet. Man har 1600 arrangemang per år, 120 000 besökare till arrangemang och 250 000 besökare till huset.
I samma byggnad finns restaurang, bokhandel, föreläsningssalar, studiesalar. Samt en loftlägenheter för utländska författare som måste vara inbjudna.
En skiljelinje med vad Litteraturhuset gör och vad andra gör. Viktigt med hög kvalitet. Ambassader kan bidra med att få dit författare. Kontakter med ambassader, förlag (för info). Det finns i Norge också ett lagkrav på att biblioteken anordnar program.
Alla som ”gör något” får betalt. Mellan 8000 och 2700 kronor. Några arrangemang är gratis, andra runt 100 kronor.
Ett program som heter ”lördagsserien” (folkbildning), just nu ”de tidigaste kulturerna, andra religioner”. Barnprogram är stort. Ungdomsprogram lika så. Fyra dagar per vecka + lunch för barn, skolbesök med författare, 1000 elever per vecka. Man blandar sociala grupper. Andra exempel: Speideren (scouterna) där barn får lära sig om norsk natur. Kurderna – folket utan land? Litteraturtåget Bergen – Oslo.
Man har inte haft något program med författare tillsammans med översättaren, anser inte att det ”ger något”.
Marknadsföring: genom facebook och annonser.
Vad vi skulle kunna ta med oss:
Litteraturtåget, differentierad betalning, ”uthyrning” av namnet, folkbildning, kontakter med ambassader/ förlag, sociala medier. Kombinera programutbudet med olika nivåer, ex. lärare föreslår lämpliga ämnen för gymnasieelever som bjuds in att lyssna till en expert i ämnet.
Sammanfattningsvis:
För att förstå den framgång som litteraturhusen rönt i vårt västra grannland bör man känna till att litteraturklimatet skiljer sig avsevärt från det i Sverige. Trots att man framför farhågor för en negativ utveckling tex. i form av mer massmarknadslitteratur på bekostnad av en mindre bredd i litteraturutbudet m.m. Utan någon direkt vetenskaplig underbyggnad kan man förmoda att den förflackning som pågått länge i vårt land inte alls nått samma nivå i Norge. En konkret viktig sak att peka på är den norska statliga inköpsgarantin. Den gör att biblioteken köper in en ansenlig mängd av norska författares verk. Det gör bland annat att bibliotekens utbud hålls uppe och bidrar dessutom till att norska författare kan leva på sitt författarskap i mycket högre grad än i Sverige.
Litteraturhusen i Norge ser ingen risk i att konkurrera med biblioteken när det gäller att arrangera författarframträdanden, utan ser sig som komplement. Det borgar den norska biblioteksslagen för som skrivit in skyldigheten för biblioteken att arrangera författarframträdanden.
Bägge litteraturhusen betonade vikten av att inte låsa upp sig i för höga fasta kostnader ( tex. hyra) samt att vara noga med att borga för en god kvalitet i verksamheten. Vi fick med oss lyckönskningar i arbetet med att bygga ett litteraturens hus efter våra förhållanden i Dalarna samt en önskan om ett framtida samarbete.